Döda kaniner, döda kaniner!

Jag älskar konstnären Linn Fernströms bilder. 
Nu är det så förgrymmat fint i träden här, rött och gult och orange så långt ögat kan se. Mina ögon ser dock inte alls speciellt långt, jag ser aldrig om det är en buss, traktor eller tyrannosaurus rex som kommer vid gatans slut. Men träden ser jag för dom lyser, någon däruppe (kanske Gud eller så) har nog tappat sina färgkritor över oss. Men vad vet väl jag, jag vet ju inte om Gud finns och om han/hon isf har tillgång till färgkritor. Existentiella frågor!

Nu är Mathias på kroki och jag skulle egentligen följt med, men eftersom jag nästan fick frostskador av att stå fyra timmar på en dagisgård iklädd höstjacka igår (fel av mig, jag trodde man kunde höstklä sig eftersom jag fått för mig att det fortfarande är höst, fel a mig) är jag superförkyld idag. Kanske tur ändå, jag kan ju inte rita och är lite rädd att jag skulle kunna få ett skrattanfall av att se en naken människa. Det är faktiskt sant och jag skäms, men av ren nervositet och av att inte veta hur jag ska bete mig skulle jag kunna skratta och inte slutat. Och det går inte över för min mamma är likadan och hon har ett tips, man ska tänka : Vart jag än går, går jag mot döden. Habbe tänker: Döda kaniner, döda kaniner. Lika hopplösa båda två och mer komiska än tragiska, tyvär. Så nu är jag själv i någon timme till ikväll och det är så jävla skönt att vara det ibland, oftast inte men ibland är det precis det man behöver. 

En sak till: Idag när jag jobbade (fast det är dödsstraff på att jobba på dagis när man är förkyld) jobbade jag med en tjej som jag jobbat med mycket förr och hon är kanske 25 och alltid så trevlig och perfekt och typisk förskolelärare och man bara vet att hon alltid varit poppis och har en fin pojkvän och bra kontakt med sin familj. Så började hon gråta när hon pratade i telefon och det hela handlade om familjegrejer och det var så skönt (förlåt) att tänka att alla, tillochmed dem man tror är perfekta, har det skit ibland! Sånt är livet!