torsdag 30 september 2010

Dit benen inte bär dit flyger tanken ren och klar

Åh såg på den dära Glada Hudikserien precis, med normalstörda och utvecklingstörda som spelar teater ihop. Och varför blir jag så himla blödig av allt sånt? Finns inget som kan få mig att bli så himla blödig. Plus människor som kämpar tillsammans mot något politiskt och familjer som återförenas. Men jag kom iallafall på att tänka på den här låten. Som jag tror handlar precis om våra olikheter och som är så fantastisk.

Jag har ett glitterfnitter-bullerskrattt ett tusenfrågorsbarn
Dit benen inte bär dit flyger tanken ren och klar
En jätteung en gammelvis en ordvältareman
Och jag tror världen vore god
Om flera var som han
Jag ser mänskor gå förbi
De tror de ser en tragedi
& här sitter vi
& räknar segrar

Och jag ska sjunga ett skepp och vi ska segla långt bort
Dit där en rullstol med pariserhjul väntar dig på stranden
På ekvatorns silverband ska vi åka karusell
Sen har vi fest med våra vänner där i sanden

Jag har ett svartöga en blixtlåsmun ett taggtrådshemligt barn
Det är bara på botten man kan vara osänkbar
En krigare som slåss med mera än jag kan förstå
Men jag ser jättekliven som du tror är pyttesmå