Jag har tänkt lite på det här med att vara en svensk tiger och allt det där, jag har inte kommit fram till så mycket. För några veckor sedan när jag åkte tåg genom ett grådisigt snötäckt Sverige lyssnade jag på Lars Winnerbäcks sommarprat. Han sa att han tyckte att om nationaldagen tvunget ska firas så är det de svenska vemodet som ska firas, det ska firas med mycket sprit. Olle Ljungström sa i den där filmen något om ett öppet sår.
I Dublin jobbade jag ett tag med en polsk tjej som studerade kultur. Hon hade, så att säga, snöat in på skandinavien och vårt vemod. Jag tror jag förstod vad hon menade, men kanske inte riktigt ville. Eller tvärtom. Jag upptäckte nyss att Anna Ternheim släppt några Frank Sinatracovers, Fly me to the moon, Come fly with me och fler, man skulle kunna tro att dessa låtar praktiskt taget inte går att överhuvudtaget göra vemodiga. Men då har man fel, samtliga är otroligt Anna Ternheimvackert vemodiga, hon har trotsat någon slags naturlag.
Igår när jag åkte tåg från Sthlm till Uppsala var det lite skog, lite snö, lite skymmning och alldeles rosalila himmel. Då tänkte jag att man kan ändå förstå det där vemodet. Ibland är det så vackert här att det gör ont i hela kroppen.
Jag vet inte riktigt var jag vill komma med detta inlägg, jag tror att jag egentligen hade tänkt skriva om något annat, eller ett annat land. I min grupp i skolan har jag nämligen en finsk kille, han är jättetrevlig och pratar som mumin. En gång sa han att han var så fascinerad av Sverige och svenskarna, han tyckte vi var så muntra och trevliga. Vi liksom hälsade på varandra i klassen och ja, till och med kramades ibland.
Det är med lite skräckblandad förtjusning jag tänker på våra grannar i öst. Men där lär ju vara väldigt vackert. Vet inte varför jag skriver detta, det är strålande sol för första gången på en evighet och jag ska nog ge mig ut i våren nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar