Dagens mänskliga rättighet.

Den där känslan man får efter nyheterna eller efter man läst tidningen eller efter man konsumerat något som med all säkerhet producerats av barn eller fattiga eller efter man överhuvudtaget gått upp på morgonen eftersom hela min överflödiga existens bara är en av anledningarna till att andra har det sämre. Den känslan kan man nog aldrig bli av med. Men idag pratade Evelina om Amnesty och det värsta av allt är att jag inte ens övervägt detta, tanken har inte ens slagit mig och då får man faktiskt skämmas lite. Så skäms på mig och nu är det jag som bums blir medlem i Amnesty. Projekt rädda världen har härmed börjat.