att ackompanjera en ensam dagenefterförmiddag i en container med kentnostalgi och vi ska alla en gång dö var verkligen inte en bra idé. en svag sol strålar in genom mina dammiga persienner och jag tror jag måste gå ut och möta den och denna nya dag i mitt så kallade liv fast helst hade jag stannat i min säng.
hur kan du vara så säker på ditt svar. hur kan du vara så iskall ren och klar när det finns platser i vintergatan kvar som vi aldrig får se.
sjunger jocke nu och så tänker jag ofta, att vi inte vet något och att inget spelar någon roll för vi får aldrig veta och det finns platser i vintergatan vi aldrig får se.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar