Bä bä vita lamm.

myspace graphic at Gickr
Jätteroligt ju! Fåren från Eskilstuna rör på sig!

Himmel blå, himmel blå.

Alltså, i helgen var min lilla lillasyster, Judith, på Håkan Hellströmkonsert. Det känns som någon slags cirkel som är sluten tror jag. Där jag började för en hilmans massa år sedan är hon nu. Jag minns ju så tydligt när jag var 14 och lyssnade på Vi två 17 år och bara önskade att jag åtminstone var 17 år! Kan jag inte bara få vara 17 istället? 14 är ju så otroligt tråkigt på något vis. Men underbart med. Och nu är jag 21? 

Vart tog dem åren vägen? Wiesel och Håkan och jeansjackorna i mars, (jag och Evelina hade likadana och trotsade alla vädergudar) vad fasiken hände med dem? Ska nog ta och berätta för systeryster att hålla i hatten för tiden svischar ju verkligen förbi. Himmel blå himmel blå, är ju iaf en sån där underbar Håkanlåt som bara gör att man vill vara 14 och frysa i en trång jeansjacka och skitkalla Converse. Judith hade iaf köpt fodrade Converse så hon lär väl kanske klara sig genom sina tonår lite bättre än jag. 

Red has never been this red.

Hallåhej, här kommer en liten historia som på sin höjd kanske intresserar tre personer, me myself and I, men lite av en solskenshistoria skulle jag nog vilja påstå. Såhär: Jag har letat efter en fin kappa jättelänge, men de är fasligt dyra dessa dagar. Så tittade jag lite på myrorna i lördes men såg mest ut som en psykpatient i dem som fanns där. Istället köpte jag en lampskärm och en massa knappar. Eller fick dem gratis eftersom gubben i kassan inte visste vad man tar betalt för en massa knappar. Jag vet inte alls vad jag tänkt ha alla dessa knappar till men tänkte väl att det är sånt som kan vara bra att ha. Alla viktiga människor har ju en liten ask med knappar, känns det som. Mathias tyckte jag var helknäpp. 

Lite senare var vi på loppis och jag hittar en perfekt svart kappa med band i midjan och precis min storlek, frågar tjejen som säljer vad den kostar varpå hon konstaterar att den saknar över tio knappar och att jag därför kan få den för 30 spänn. Schysst! Ägnar sedan hela lördagskvällen till att sy i knappar och svära lite grann, men resultatet blir hur bra som helst. Loppis är ju en riktig gudagåva, jag köpte även: Ett par cheap monday i exakt storlek, två klänningar och en termos. Nästan gratis, men det är en annan historia. Nu kanske detta blev lite som en modeblogg och det känns lite jobbigt, jag kan inte riktigt identifiera mig som en modebloggare. Känner mig inte riktigt hemma där, lite som en katt bland hermelinerna. Vad det nu betyder? Inte en aning. Men ibland passar det sig att slänga sig med lite ordspråk!

Kära dagbok.

Idag kom jag att tänka på något roligt som jag inte tänkt på på länge: Min farfars dagböcker. Han har skrivit något om varje dag i kanske 40-50 år. Han är bonde så det hela handlar mest om väder, vind, skörd och potatisstorlekar. Dagen hans första barnbarn (jag) föddes inleds med en väderrapport, antal millimeter regn och sedan: Ingrid och Pål fick en tös. Det hela är så underbart kortfattat loggboksaktigt och väldigt roligt. Vi har skrattat åt det mycket, farfar med. Men han understryker hur bra det är varenda gång vi tjafsat om vilket år det ena eller andra skedde, vad det var för väder förra julen eller vem som fick vad av vem. Då passar det! 

Min dag idag om jag var farfar eller om farfar levt mitt liv för en dag:

Onsdag 24/9-08, strålande sol runt 15c.

Vaknade 06.00. Tog bussen till jobbet. Gick till skogen, letade pinnar och räknade spindelben. Åt frukt. Gick tillbaka, åt lunch: brocoligratäng med potatis. Var ute, åt mellanmål: fil och macka. 17.00 promenerade hem, handlade. Åt middag.

Ja, svårare än så är det inte och nu har min farfar över halva sitt liv. Svart på vitt, ganska coolt.

 

Men idag hände något jättejobbigt som jag fruktat ska hända hela senaste veckan. Stod vid kassan på Ica, drog kortet, slog in koden också: MEDGES EJ. Så jävla pinsamt. Men jag prickade in rätt dag, 24e och sista dagen innan lön. Alla är väl fattiga idag. Men det hände något coolt också: Jag tänkte ska jag köpa Aftonbladet och läsa om massakern i Finland? Nej, jag tar mitt sunda förnuft till fånga (hade ju lite på känn att kontot var tömt) och kollar på nätet. Så när jag stod i kön skulle tanten framför bara ha bilagan och absolut inte själva tidningen, men var ändå tvungen att betala för en tidning och gick därför och hämtade en till mig, bara för att. Den var ju redan betald. Så jag fick iaf med mig något hem från Ica. 

Hade jag varit troende hade jag nog tänkt att det var en skänk från ovan, men nu är jag väl inte troende? Eller, jag tror ju på någonting som resten av vårt lands lite vilsna befolkning. Så det var väl den där någonting som sände mig en gullig tant på Ica.

As good as you've been to this world.

Åh så dåligt att vara igång en hel ledig dag när man är dålig. Jag kommer leva resten av mitt liv i total förkylning. Igår spenderade vi hela förmiddagen i huvudstaden med att leta efter bebispresent, och det resulterade i en discokula från teknikmagasinet. Sedan var vi på namnkalas som var hur mysigt som helst. Och sen direkt till familjen Oretorp och spelade rockband till sista bussen gick. Jag sög nog ganska mycket, efter en hel del vin blev det hela mer eller mindre förnedrande men jävligt roligt. Aboslut något jag skulle kunna lägga nästa lön på. Igår lovade jag mig själv att inte gå utanför huset idag, men det höll jag inte. Jag har varit på bibblan och lånat 100 böcker, ungefär. Mathias är på städhumör och går mig på nerverna med sitt jävla "Var ska jag lägga denna?" om allt mitt skit som jag strör omkring mig. Så kan det va, om man bor med mig..

These days.

Ikväll såg vi The Royal Tenenbaums som jag velat se så länge och som självklart var precis lika underbar och bra som jag hade tänkt mig. Och nu har Mathias däckat i sängen, han jobbade 11 timmar idag.. Typiskt nog så blev det inte Berlin och jag som verkligen ville. Typiskt typiskt typiskt.  En gång frågade Mathias om jag kunde ställa upp i en Teliareklam, men det blev inte heller. Typiskt. 

Nu ska jag försöka sova för vi ska åka jättetidigt till sthlm imorgon namnge en bebis, mycket bebisar nu. Förra helgen hälsade vi på en bebbe, imorgon ska vi träffa en annan och sen på kvällen ska vi hem till några som heter Maja och Peter som har två småtjejer. Vi ska spela rockband, som är som singstar och guitarhero med trummor, i ett radhus utanför Uppsala. Måste vara konstigt när alla kompisar börjar få barn, kan inte riktigt se det hända för samtliga i min närhet. Men plötsligt händer det väl bara antar jag. Jag tänker dock inte låta det hända på bra länge, inte alls min grej just nu. Kanske övermättad av alla ungar på dagis, vad vet väl jag. Den som lever få se. 

Här är förrexten en låt från filmen som egentligen är en annan och som jag googlade och vips så vet jag vem som gör originalet, tack google.

So long, kalsong.

Discover Nico!

And Im slowly starting to like myself!

Alltså, låt mig presentera världens bästa tjej: Jag själv. Igår bakade jag bröd och kanelbullar! Sen gjorde jag tomatsoppa med kronärtskockspesto, helt otroligt ambitiöst. Fast ok, ett erkännande: det var färdigsoppa, sån man bara värmer i kastrull inte ens pulver som ska blandas. Även solen har sina fläckar och min (den enda) är att jag inte kan göra lika god tomatsoppa som Knorrs italienska. 

Idag har jag sovmorgon, det har man aldrig på dagis. Brukar stå och huttra på en gård vid 7-7.30.Mathias ringde och väckte mig innan och frågade om jag vill åka till Berlin på söndag.. what?! Helt chockad blev jag och försökte, trots min totala trötthet och snuvigslemighet låta entusiastisk. Det låter helt osannolikt (och inte alls speciellt klimatsmart) men dem gör ett jobb för ett tyskt företag och det måste vara inne på söndag och eftersom det inte hinner skickas med post och tyskarna påstår att de inte har någon dvdbrännare så blir kanske lösningen att någon sätter sig på ett plan med en liten dvdskiva som ska överlämnas till dem. Helt skruvat tycker jag. Mathias sa att dem skulle göra allt för att vi skulle slippa, men hallå vaddå slippa?? Hur kul som helst tycker jag ju! Jag har aldrig varit i Berlin. Och att jag skulle få följa med var tydligen helt självklart och chefens egna idé, hur schysst som helst ju! Fast nu gör dom ju allt för att vi ska "slippa" så vi får väl se. 

På lördag ska vi till sthlm på namnkalas, vet inte riktigt vad det innebär, vad man har på sig, vad man köper i present och till vem? Mamma pappa, eller bebben? Kanske bebbens brorsa med? Nåväl, det är antagligen ett alternativt dop och ska bli spännande! Och dessutom en heldag i sthlm som är helt underbart under denna tid på året. Innan upptäcke jag att jag glömt mina använda tops på vasken på toa. Och jag vet inte men hur bra och öppet förhållande man än har så går väl gränsen där någonstans? Jag skäms lite. Fan, jag har bråttom nu. Jag visste att det skulle bli bråttom. Sätta sig vid datorn är mitt sämsta tips för den som har lite tid!

Döda kaniner, döda kaniner!

Jag älskar konstnären Linn Fernströms bilder. 
Nu är det så förgrymmat fint i träden här, rött och gult och orange så långt ögat kan se. Mina ögon ser dock inte alls speciellt långt, jag ser aldrig om det är en buss, traktor eller tyrannosaurus rex som kommer vid gatans slut. Men träden ser jag för dom lyser, någon däruppe (kanske Gud eller så) har nog tappat sina färgkritor över oss. Men vad vet väl jag, jag vet ju inte om Gud finns och om han/hon isf har tillgång till färgkritor. Existentiella frågor!

Nu är Mathias på kroki och jag skulle egentligen följt med, men eftersom jag nästan fick frostskador av att stå fyra timmar på en dagisgård iklädd höstjacka igår (fel av mig, jag trodde man kunde höstklä sig eftersom jag fått för mig att det fortfarande är höst, fel a mig) är jag superförkyld idag. Kanske tur ändå, jag kan ju inte rita och är lite rädd att jag skulle kunna få ett skrattanfall av att se en naken människa. Det är faktiskt sant och jag skäms, men av ren nervositet och av att inte veta hur jag ska bete mig skulle jag kunna skratta och inte slutat. Och det går inte över för min mamma är likadan och hon har ett tips, man ska tänka : Vart jag än går, går jag mot döden. Habbe tänker: Döda kaniner, döda kaniner. Lika hopplösa båda två och mer komiska än tragiska, tyvär. Så nu är jag själv i någon timme till ikväll och det är så jävla skönt att vara det ibland, oftast inte men ibland är det precis det man behöver. 

En sak till: Idag när jag jobbade (fast det är dödsstraff på att jobba på dagis när man är förkyld) jobbade jag med en tjej som jag jobbat med mycket förr och hon är kanske 25 och alltid så trevlig och perfekt och typisk förskolelärare och man bara vet att hon alltid varit poppis och har en fin pojkvän och bra kontakt med sin familj. Så började hon gråta när hon pratade i telefon och det hela handlade om familjegrejer och det var så skönt (förlåt) att tänka att alla, tillochmed dem man tror är perfekta, har det skit ibland! Sånt är livet!